Det har gått alldeles får långt tid sedan jag befann mig på amerikansk mark och fick krama om mina fina vänner som just nu lever livet på collage runt om i USA. Kan ju lugnt konstatera att det inte går en vecka utan att jag tänker på mitt high school year i Lennox, South Dakota, och jag kan inte låta bli att längta tillbaka så jag nästan spricker. Mikayla, en utav mina bästa vänner, har precis gift sig med min andra vän Jettery, och jag minns så väl när de träffades för första gången och fick höra Mikaylas roliga historier om deras åtskilliga dejter. Tycker minst sagt att det är häftigt att det blev de två tillslut!
Kan inte låta bli att tycka att det är extremt roligt att denna bloggen fortfarande får många besökare, även om det var ett tag sen jag var i USA. Detta var ett utav mina stora äventyr, och nu tass jag mer lite nyare och kanske inte riktigt lika exotiska med att läsa till läkare i Göteborg. I höst blir det dock lite andra planer, då jag ska läsa spanska i Barcelona och om ni vill följa mig där så hänvisar jag så länge till entanglement.blogg.se!
Miss you guys!
Det har gått hela tre år sedan jag kom hem från mitt livs absolut största äventyr och det går inte än dag utan att jag tänker på mina fina vänner på andra sidan Atlanten. Inte minst saknar jag mina amerikanska vänner, men även alla andra utbytesstudenter som jag umgicks med under året i Lennox, South Dakota.
Det glädjer mig att jag fortfarande får många mejl av nyfikna kommande utbytesstudenter, lite smått oroliga föräldrar och andra som endast undrar hur ett utbytesår egentligen går till! Eftersom jag inte riktigt går in på denna bloggen överdrivet ofta, då den mer är tänkt för att bara handla om förberedelserna, resan och en smula hemkomst, så har den liksom stått och samlat damm nu de sista åren! Istället skriver jag lite titt som tätt på entanglement.blogg.se! Men ni som har frågor och liknande kan fortsätta mejla anna.nystrom91@hotmail.com eller skriva i min andra blogg - där jag försöker svara så gott jag kan!
Hur som helst så har jag snart läst klart första året på läkarprogrammet på Sahlgrenska Akademin på GU. Livet känns jättebra, även om det inte riktigt blir som man planerat (men det är väl så det ska vara?). Anyways, TAKE CARE!
Eftersom jag fortfarande får en hel del söta mejl från läsare kring mitt High School year så tänkte jag att jag lika gärna kunde försöka svara på de flesta frågorna här i bloggen så alla kan få läsa! Nu har nämligen snart två år (!!) gått sedan jag lämnade South Dakota och mycket har hänt sedan dess. Jag går nu den sista terminen på det naturvetenskapliga programmet och jag kan med facit i hand konstatera att det inte alls var jobbigt att byta klass eller att gå om - snarare tvärt om. Jag har fått en hel drös med nya vänner och att gå ett "extra år" i skolan har jag aldrig upplevt som något hemskt. Det enda som var aningen svårt att gå igenom var när mina kompisar från min gamla klass tog studenten, eftersom jag visste att där kunde jag också ha varit. Men å andra sidan så kompenserar mitt år i USA det rätt rejält.
Så har jag fortfarande kontakt med min värdfamilj och amerikanska vänner?
Amerikanska vänner = JA. Amerikansk värdfamilj = Mycket liten kontakt. Genom facebook pratar jag så ofta jag kan med mina närmaste amerikanska vänner vilket sker ungefär en gång varje vecka vilket är jättekul. Vi skickar mejl och ibland brev till varandra och klagar över det faktum att vi bor så långt ifrån varandra. Saknar dom så fruktansvärt mycket så det gör ont ibland..
Min värdfamilj å andra sidan har jag själv inte haft så mycket kontakt med. Innan jag åkte hem tog vi liksom avstånd från varandra eftersom det skulle bli lättast så inför avskedet och det avståndet har liksom fortsatt. Kanske var det för att vi aldrig riktigt fick någon jättebra kontakt? Har inte lagt ner så mycket tid på att grubbla över det, utan så länge min kontakt är stabil med mina bästa kompisar så överlever jag :)
SÅ, om ni har några frågor så ställ dom gärna! Jag lovar att svara så snabbt jag kan i ett nytt inlägg!
/Anna
Hej kära läsare!
Nu när 2010 har börjat så känns USA allt mer avlägset och jag längtar mer än någonsin tillbaka till majsfälten i South Dakota. Det är faktiskt mer än skönt att vara tillbaka hemma i Sverige och att börja i en ny klass visade sig vara riktigt kul, även om det tog några veckor innan jag kände mig som en del i klassen. Dock kan jag tycka att det är oerhört orättvist och kanske ledsamt att mina vänner tar studenten redan i år, och att jag också kunde få beställa min studentmössa om jag inte hade åkt till USA. Men trots att jag känner en viss avund så hindrar det inte mig ifrån att leva ut mina drömmar - och jag är riktigt stolt över mig själv att jag spenderade hela 10 månader på andra sidan atlanten i en familj som var riktigt olik min egna. Det krävs ett stort mod och en äventyrlig inställning för att klara av att vara utbytesstudent och om ni som läser känner en pirrande känsla i magen av att resa iväg ensamma - så ta chansen och åk! Ni kommer inte att ångra er :)
Som nyårslöfte så har jag bestämt lovat mig själv att börja blogga, men ni hittar mig på http://www.entanglement.blogg.se/ och jag kommer fylla den med tankar och minnen om både USA och framtida äventyr. Förhoppningsvis så reser jag iväg till Turkiet och Grekland i sommar, men jag ska även forska lite i kring volontärresor.
Har ni frågor, kontakta mig via mejl: anna.nystrom91@hotmail.com, eller lägg till mig på msn: anna.nystroem@hotmail.com - jag svarar alltid!
Efter flera förfrågningar känner jag mig tvungen att officiellt skriva ett slut för den här bloggen, eftersom mitt High School Year faktiskt är slut. Dock har jag kontakt med alla mina underbara vänner från USA över Facebook samt mail, och nästa år så ska jag bege mig över till Brasilien för att hälsa på Marcella och sedan till Tyskland för att möta Mikayla.
Trots att mitt år i USA är över så ska jag inte sluta blogga, ni som vill läsa om mitt svenska, alldeles för vardagliga liv, kan hitta mig på http://entanglement.blogg.se/(som främst kommer vara en reseblogg).
Har ni frågor som rör ett High School Year i USA, mejla mig på anna.nystrom91@hotmail.com, eller lägg till mig på msn: anna.nystroem@hotmail.com.
Nu är bloggen slut - och USA kommer förevigt att finnas i mitt hjärta.
Nu är det snart två veckor som jag spenderat i Sverige och det är minst sagt underbart att vara hemma igen och få gå tillbaka till livet som man tog förgivet innan USA. Det tog ca två dagar att komma tillbaka till det svenska språket och vissa ord tänker jag fortfarande på engelska, eftersom det kommer naturligt...
Jag har även varit och hälsar på i min gamla klass och fick prata lite med lärarna som var minst sagt intresserade om mitt år. Dock kändes det inte alls skumt att komma tillbaka till skolan och träffa alla igen, utan det var mer som om tiden här i Sverige hade stått still och när jag kom tillbaka så började allt igen. Mina kompisar hade inte förändrats alltför mycket och jag har spenderat nästan varenda kväll med att umgås med antingen vänner eller familj - eftersom jag har en del att ta igen (även om det känns att jag har varit hemma i över 1 år).
På torsdagen förra veckan så hölls det även ett välkommen-hem-party hos Hanna, och det var jättemysigt att få äta god mat och prata med mina närmaste vänner. För att få in den rätta andan så blev jag klädd i vackra Sverige-kläder och jag fick en fin Sverigeflagga mantel på ryggen. Malin toppade allt med att måla svenska flaggor på mina kinder samt armar- vilket var kul.
På måndag börjar jag jobba på Skara Sommarland, vilket är ganska härligt då jag har något att sysselsätta mig med på vardagarna då alla andra går i skolan. Annars har jag hängt på flera lektioner i skolan - men det känns alltid bättre att försöka vara produktiv, därav har jag skaffat ett sommarjobb.
Efter sommarlovet börjar jag i klassen NV2A och jag planerar att tenta av Engelska B och C! (Jag får se hur det kommer att gå).
Nu så ska jag kanske starta en ny blogg om livet efter USA, fast givetvis under en annan adress eftersom jag alltid kommer associera denna med mitt härliga High School Year i USA.
ÅK SOM UTBYTESSTUDENTER! DET ÄR ETT MINNE FÖR LIVET OCH JAG ÅNGRAR DET INTE!
Nu sitter jag framför min dator hemma i regniga Sverige och sms:ar för fullt med mina svenska vänner som verkar ivriga med att få träffa mig. Det känns riktigt skumt att vara tillbaka i sina gamla vanor och det värsta ligger nog i att prata svenska eftersom jag fortfarande tänker för den mesta delen på engelska. Dock så känns det endast som om jag har varit borta i en VECKA och att jag såg min mamma bara för några dagar sedan..
Flygresan gick helt okej, fick ingen sömn på vägen mellan Newark och Stockholm, men pratade istället med en tjej från New Jersey som satt bredvid mig vilket var kul. Flyget tog 7 timmar och vi kom fram till Stockholm kl. 11 (04.00 min tid) och jag var minst sagt trött då. Jag begav mig direkt till incheckningsdisken för inrikes och SAS-snubben som tog hand om allt påpekade att jag hade 18 kg övervikt och att varje kg skulle kosta mig 60 kr. Jag som redan var trött bröt ihop totalt och var tvungen att ringa min mamma och se om jag hade kvar så mycket pengar på kontot för att betala, och det hade jag tyvärr inte. Men som tur var så såg nog SAS-killen hade jag hade gråtit och han sa att det var okej, och att jag inte behövde betala och det gjorde verkligen min dag. Ja sa tack flera gånger och sprang sedan iväg till min gate för att åka till Göteborg.
Jag blev upphämtat av min pappa, Margareta och min lillebror på flygplatsen i Göteborg - och görutom att Björn hade blivit jättelång så såg jag ingen skillnad och det kändes inte alls konstigt att träffa dem.
NU SÅ SKA JAG ÅKA TILL MIN SKOLA OCH TRÄFFA LITE SKÖNA MÄNNISKOR!! CYA!
Klockan är 01.19. Jag är trött och borde sova, men jag skriver endå!
Idag mina kära vänner så stod graduation på schemat och jag, som utbytesstudent, fick innan hela cermonin startade springa upp på scenen och ta emot en litet diplom som intygar att jag under ett år gått på Lennox High School. Dock så behövde jag inte ha på mig den traditionella graduation kostymen utan det räckte endast om jag var måttligt uppklädd. Avslutningen ägde rum i skolans gympasal, och ungeför 500 personer hade samlats där för att titta på när Class of '09 tog studenten. Jag tyckte det var oerhört pinsamt att höra mitt namn läsas upp, och sedan känna alla blickar vändas mot mig. Fast när jag väl stod uppe på scenen så kom jag att tänka på att jag troligtvis aldrig mer kommer att träffa alla i publiken igen - så det är ingen idé att stå framför alla och vara nervös. Efter att jag tilldelades ett speciellt diplom så var det dags för den riktiga cermonin att börja, och till min stora förvåning så var det hela inte alls speciellt. Rektorn ropade upp ett namn i taget och personen som blivit uppropad fick traska upp på scenen snabbt och ta emot ett brev innehållande deras High School Diploma. När alla hade klivit upp på scenen så tog de av sig hattarna och kastade dem högt uppe i luften - precis så som de gör i filmer, vilket var riktigt häftigt.
Efter att the Graduation var över så jag och Mikayla över till Amanda's hus för att hålla henne sällskap eftersom hennes bror hade ett graduation party. Vi stannade där i några timmar och åt god mat, pratade och hade allmänt roligt. Jag och Mikayla åkte sedan till Alyssa's brors party och umgicks en stund med Sabra, Kaity samt Alyssa ute på golfbanan. De hade, precis som Mikayla, börjat gråta när jag gick upp på scenen för att ta emot mitt diplom - och de tyckte att jag borde stanna längre som en illegal invandrare. Efter ca en timme på golfbanan/TJ's grad- party så åkte vi tillbaka till Amandas hus för att sola och äta chips. Vi stannade där i ca 1 timma innan vi bestämde oss för att åka till mitt hus instead för att kolla på Björn Gustafsson (Mikayla's favorit) och äta Swedish fish.
När klockan slog 19.00 så åkte jag, tillsammans med Kelli, Megan och Kelsey, över till Sarissa's hus. Där var nämligen alla mina vänner från the junior class, och vi spelade volleyball, tände en brasa och grillade marshmallows. Det är nämligen en årlig tradition att alla samlas at Sarissa's house och bränner alla läxor/skolböcker i en stor brasa. Kelli hade även med sig en hel låda med fyverkerier som användes flitigt och Chrystal fick för sig att bränna av halva lådan på samma gång vilket bidrog till en "jävla smäll". Dock så hade vi jättekul - ända fram tills det var dags att säga hej då till alla, eftersom jag inte kommer hinna se dem igen innan måndag. Stämningen som rådde när jag gav alla kramar var minst sagt skum, alla var ledsna men samtidigt så är det så svårt att verkligen inse att vi kanske aldrig kommer att ses igen. När jag satt i Kelli's car så bröt jag ihop totalt och en hel drös med tårar rann ner från mina kinder och det var inte förens då jag verkligen insåg att jag kommer lämna allt på måndag. Mina vänner som jag har är är riktigt underbara och det är så svårt att lämna dem utan att känna sig sorgsen osv. Dock så tror jag att man behöver vara en utbytesstudent för att förstå den speciella känslan av att lämna något - för det är svårare att åka hem och lämna allt i USA än vad det är att åka ifrån Sverige.
Nu så måste jag sova! Jag ber om ursäkt för stavfel etc - det är helt enkelt för sent.
Inlägg
